Djupsnö: Topptur v.15

Topptursfolket är ett släkte för sig, vi ser mer till kvalitet än kvantitet. En vecka i tält med plusgrader, snöblandat regn, kraftiga vindar, svagt kaffe och fuktig sovsäck kan räddas av en bra dag med en bra topptur och ett bra åk. Lägg där till att vissa lämnar sambo och barn, släpar sin utrustning från Hägersten till Arlanda, flyger de modiga milen till Umeå för att lasta in i en skitig bil och fortsätta resan 37 mil. När sedan veckan sammanfattas och folk frågar hur man haft det kommer ett spontant "bra".

Som ni kanske förstår så blev det inget Okstindane. Vi vände vid gränsen då vi inte såg något av de toppar som man normalt ser. Regndropparna studsade också oroväckande mot bilrutan och att packa pulkan för att åka de kilometer som behövs in till glaciären kändes motigt. Istället gick vi över till plan B, Hemavan med omnejd. Okstindane står kvar till en annan gång.

Vädret fortsatte sätta käppar i hjulet med ett undantag, tisdag. Med en stor portion överskottsenergi tar vi oss an Artfjället. Tisdagmorgon började som vanligt med uselt väder och dålig sikt. Planen var att gå lite i skogen för skogsåkning. Fördelen med träd är att man alltid har referenser och som någon vis man sa "skidor kan man alltid åka oavsett väder". Efter första turen sätter vi oss för att fika. Under rasten händer något som bara kan förklaras som "Miraklet vid St Artfjället". Molnen spricker upp och solen behagar titta fram, inom loppet av några minuter är himlen klarblå. Topparna på Gjemken och Brakkon blottar sig.

Resten av dagen blir till en saga med sanslöst bra snö. Vi får ett åk från Brakkon som visar sig bli långt och ihållande. Artfjället kan verkligen rekommenderas. Det ser inte så radikalt ut och är det inte heller, men det är lättilgängligt med flera fina och ihållande linjer att välja mellan.

Tyvärr kan jag inte bjuda på några åkbilder då fotografen blev alltför exalterad av den sköna åkningen. Men bilder före och efter bjuder jag på.