Skidåkning!
Detta fenomen, denna folkrörelse, som har underhållit människor i årtionden och som, i takt med att material och utrustning utvecklas, bara blir populärare och populärare.
Vad är det som gör skidåkning så speciellt?
Vad är det som gör att vissa tar semester, tjänstledigt eller studieuppehåll för att under en tid leva enkelt, trångt och billigt bara för att kunna samla så många skiddagar som möjligt här hemma eller utomlands?
Vad är det som gör att vissa lägger tusentals kronor på utrustning, liftkort och skidresor?
Givetvis är skidåkning i allt sitt individuella utövande alldeles förbaskat socialt. Att bo trångt skapar gemenskap, att åka lift och sedan skråa iväg till samma åk skapar gemenskap, att sitta tillsammans på after ski skapar gemenskap och att prata om senaste åket skapar gemenskap.
Men jag tror att det finns något annat som driver skidåkaren. I alla fall den skidåkare som offrar en del av sitt sociala liv på hemmaplan för att ständigt åka iväg till bergen. Jag tror att jakten på det perfekta åket, den perfekta snön, att aldrig vara helt tillfreds med sin teknik och att vilja utveckla sin åkning på olika underlag är det som driver den bitne.
Helgen i Kittelfjäll var perfekt för att utveckla sin åkning. Nog för att snön var mjuk och fluffig i skogen, men ovanför skogen var det härlig svensk kartong som brast så där lite lagom och liksom låste skidorna i en viss riktning. Fostrande minst sagt och många ansikten har lämnat avtryck efter sig på fjällsluttningarna.
I övrigt finns det inte mycket att klaga på. Mycket och bra skidåkning i kombination med god mat, trevligt sällskap och bra väder gör att livet känns så där hyfsat rättvist.
Fin skog med bra snö. Det gäller att se luckorna och inte träden.
Någonstans ska luckan finnas. Men var?
Magnus och Johan i väntan på nya åk.
Lev och må!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar